Introduktion

Två olika grupper av toleranser är viktiga att känna till när man pratar om mekaniska ritningar: dimensionstoleranser samt form- och lägetoleranser. Dimensionstoleranser är de mest klassiska toleranserna som man kan specificera på en ritning. De är även kända som ±toleranser. Dessa toleranser har funnits sedan 1920-talet och har i princip inte ändrats sedan dess. Det var inte förrän på 40-talet som form- och lägetoleranser gjorde sitt inträde och vars utveckling verkligen tog fart på mitten av 90-talet.

För att specificera samt tolka dimensionstoleranser och form- och lägetoleranser på en mekanisk ritning använder man sig av GPS-systemet (Geometrical Product Specification) som kan beskrivas som ett internationellt symbolspråk för ritningar. Detta språk ska inte förväxlas med satellitnavigeringssystemet “Global Positioning System”. Ungefär 150 olika ISO-standarder gemensamt definierar GPS.

Utöver GPS finns det även andra symbolspråk för ritningar som används i världen. Den största utav dem är den amerikanska som definieras av den amerikanska standarden ASME Y14.5. I de europeiska länderna och i många andra ISO-medlemsländer är det dock GPS som är den nationella standarden.

I den här artikeln är det GPS som tillämpas och där fördelarna med att använda form- och lägetoleranser gentemot dimensionstoleranser inom detta symbolspråk som kommer att beskrivas.

Räcker det inte med att bara använda dimensionstoleranser?

Dimensionstoleranser är mångsidiga och med dem kan man specificera toleransen för många olika typer av geometriska egenskaper på en detalj, men däremot inte alla egenskaper. Hur koncentriska två koncentriska hål ska vara relativt varandra är ett exempel på detta. Dessutom finns det vissa tillämpningar av dessa toleranser vars betydelse kan tolkas på fler än ett sätt. Nedanför är ett exempel på en sådan tillämpning:

Eftersom att det inte finns någon förvald definition bland ISO GPS-standarderna på hur den här typen av dimensionstolerans ska tolkas är alla möjliga tolkningar giltiga (!). För att göra toleransen entydigt måste man istället använda sig av form- och lägetoleranser. Förslagsvis en lägeriktighetstolerans. Följande illustrationer visar två sätt på hur en sådan tolerans skulle kunna användas samt hur den då skulle bli tolkad

Slutord

Sammantaget finns det i huvudsak två egenskaper som form- och lägetoleranser har och som motiverar varför man bör använda dem:

Kompletta

Form- och lägetoleranser kompletterar dimensionstoleranser genom att möjliggöra toleranssättning av geometriska egenskaper som inte är möjliga att toleranssätta med dimensionstoleranser. I princip skulle man kunna byta ut alla dimensionstoleranser på en ritning till form- och lägetoleranser. Detta är däremot något man endast bör göra om det är nödvändigt för detaljens funktion(er).

Entydiga

Konstruktören ska kunna känna sig säker på att alla tolkar ritningen likadant. Konstruktören ska inte behöva minska sina toleranser bara för att de kan tolkas på olika sätt. Detta skulle göra detaljen onödigt dyr. Genom att istället använda sig av form- och lägetoleranser undviker man detta. Då kan man öka toleranserna för att göra detaljen enklare att tillverka och därmed billigare. Dessutom minimerar man risken för att lägga en tillverkningsorder på en detalj som i slutändan inte fungerar bara för att detaljens ritning hade feltolkats av leverantören. Något som skulle kunna bli en väldigt dyr historia.

Många gånger behöver man använda sig av form- och lägetoleranser om man vill att detaljen ska “hålla måttet”.

Om författaren:

Daniel Hsiung, Design Engineer